Vad skulle få dig att lämna allt bakom dig? Ditt hem, ditt språk, hela ditt liv så som du känner det?
För 1,3 miljoner svenskar mellan 1821 och 1930 var svaret överlevnad. De korsade Atlanten i trånga segelfartyg, uthärdade stormar och sjukdomar i veckor. Alternativet var svält. Sverige har inte alltid varit det förlovade landet. Vi var en gång de desperata som sökte en bättre framtid någon annanstans.
Men att komma fram till Amerika innebar inte att kampen var över. För de flesta svenska emigranter väntade år av slit: att röja mark, bygga hem från ingenting och forma ett nytt liv i ett främmande land. Deras berättelse lever vidare i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna, utgiven mellan 1949 och 1959 och kanske det närmaste vi har ett nationalepos. Moberg följer en grupp från Småland till Minnesota och romantiserar inte deras erfarenheter. Romanerna har filmatiserats och också blivit musikal, Kristina från Duvemåla, skapad av ABBA-medlemmarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson.
Kanske är deras mod själva lärdomen. När något verkligen betyder något, hittar vi en väg, trots rädslan.
Korsa ditt hav
Jag trodde länge att det som var menat också skulle komma lätt. Att om något krävde för mycket kamp, var det ett tecken på att vända om. Men historien om dem som levde före oss lärde mig något annat. De visste att vissa resor måste göras, även när de är svåra. Själva ansträngningen lär oss att förstå värdet av det vi vinner.
De flesta av oss ställs aldrig inför lika avgörande val. Om det enda som står mellan dig och din dröm är din egen rädsla, då är du privilegierad. Dina hinder är fortfarande verkliga, men du har ett val.
Mycket av det vi längtar efter finns på andra sidan rädslan. Och där väntar också den människa du kan bli. När du vågar möta det som skrämmer dig, börjar du leva i linje med det som verkligen betyder något. Då växer du i styrka. Modet och tilliten du finner blir en del av den du är. Det är den verkliga vinsten.
När jag märker att jag fastnar i obeslutsamhet inför alla möjligheter försöker jag minnas med tacksamhet vad min frihet vilar på. Någon före mig uthärdade umbäranden så att jag skulle ha lyxen att sitta här och fundera över mina val.
Att följa våra drömmar är därför också ett sätt att fira att vi lever samtidigt som vi hedrar deras resa och de risker de tog, för att vi skulle få friheten att välja vår egen väg.
Så vad är ditt hav du vet att du behöver korsa? Vilken rädsla håller dig kvar vid stranden och vad gör du för att övervinna den?
Jag ställer samma frågor till mig själv. Vissa dagar vinner rädslan, men jag vet att det är okej att vara rädd. Målet är inte att utplåna rädslan, utan att inte låta den vara den enda rösten som bestämmer.
Ofta är rädslan större än den verkliga risken och det hjälper att fråga sig:
Vad är det värsta som kan hända om jag visar vem jag är och delar mina idéer?
När jag behöver perspektiv, tänker jag dem som levde före mig, som stod inför sina omöjliga val med långt sämre skyddsnät än jag har idag. Det de hade var en övertygelse som betydde tillräckligt mycket för att de skulle våga agera, trots rädslan.
De korsade sina hav.
Du kan korsa ditt.
Lämna ett svar